Klockan är just nu halv två på natten och jag kan inte sova. Jag bläddrar igenom en massa bilder på min dator och kollar vad jag verkligen har varit med om de senaste åren, och det är inte lite minnen heller som ligger där. Det finns bilder på då jag träffade min allra största kärlek M för första gången och som påminner mig alla de känslor jag fick för honom och hur jag kände. Innan jag träffade M så var jag ganska deprimerad eller hur man ska uttrycka det eftersom jag såg mig som en ganska ensam person som bara hade en massa drömmar. Jag kanske inte har sagt det här förut men gymnasiet var verkligen inte höjdare tyckte jag, till slut var jag bara så himla trött på alla med det att göra, jag ville liksom bara därifrån och börja leva ett liv efter det. Men då under 2008 på sommaren träffade jag M som jag blev otroligt förälskad i och kände plötsligt hur jag svävade på moln av lycka. Visst skolan var inte så rolig men jag åkte dit och gjorde mitt, sedan vidare hem och umgicks med honom som verkligen gjorde mina dagar. Ett tag trodde jag att jag aldrig hitta en sådan bra kille som jag skulle ha det så otroligt bra med och som skulle vara länge. Han blev en stor del av mitt liv och skulle också vara det i all evighet. Men kärlek vara ju aldrig i evighet som vi alla vet, men ni vet när man är nykär och börjar omedelbart att planera en framtid tillsammans och se varandra växa till starka personer. Min kärlek till M var/är obeskrivligt stark och det är därför det gör så ont att veta att det aldrig kommer bli som förr igen. Jag har aldrig älskat en person så mycket som jag just har älskar honom. Jag har så många minnen tillsammans med honom då jag har varit som allra lyckligast i livet, för att bara vara med honom gjorde mig stark och lycklig. Men vad ska man göra nu när allt är borta? Jag kan ju inte ens kolla bilder på honom utan att bli ledsen och känna den stora saknaden av en tomhet i mitt bröst. Det är det som gör allt så jäkla jobbigt när jag själv vet att det är över och att jag måste gå vidare, men jag vill inte! Jag är inte redo och känner mig helt värdelös eftersom det känns som allt är mitt fel att det blev så här. Alla förhållanden har svackor och visst man kan bli irriterade på varandra, men att det leder från något så bra till något så dåligt förstår jag inte. Varför är det ens möjligt? Jag älskar honom fortfarande så mycket så att det gör ont och jag kommer sakna honom varje dag i en lång tid. Jag kommer ihåg när jag för första gången föll för honom, jag känner till och med parfymen som han hade på sig den kvällen då han hjälpte mig så vänligt. Det var den kvällen jag föll för honom och några senare bjöd hem honom till L på midsommaraftonen 2008. I början var jag osäker och är glad att jag verkligen tog det steget och ville träffa honom igen, för det visade verkligen att vi var som gjorda för varandra då. Ända sen den kvällen på midsommaraftonen den 25 Juni 2008 har jag bara älskat honom mer och mer för varje dag och minut som har gått. En obeskrivlig kärlek som varade under tre år lång tid och under dem tre åren var dem bästa under mitt liv och som jag alltid kommer att ha med mig och minnas. Jag skulle kunna sitta här och bara rabbla om alla de underbara minnen han har gett mig och hur underbart roligt jag har haft med hela hans familj och vänner. Jag vet inte riktigt om det var för bra för att vara sant och om det var därför det ledde till att det blev så här? Blev vi för bekväma eller vad var det som gick fel? Kände vi varandra för bra? För varför vill man börja bråka med någon man älskar och varför ha de där onödiga småtjaffsen? Varför ska man hålla på och nöta hela tiden för? Varför kan man inte bara le åt att man har det bra tillsammans och var glada hela tiden? Alla förhållanden har sina svackor men varför kom den här svackan just till vårt förhållande? Jag förstår inte riktigt vad som hände egentligen, man kanske tror att allt är bra men så är det helt plötsligt motsatsen. Som sagt jag önskar jag kunde spola tillbaka tiden och göra allt bättre men som vi vet så är det helt totalt omöjligt.

Jag försöker blicka framåt och dra på ett leende på läpparna som lurar att allt är bra, till och med mig själv. Därför vill jag bara umgås med alla människor jag älskar just nu och bara ha roligt, för det finns nog inget bättre att bara vara med dem man älskar. Jag har mina egna svackor och stunder nu då jag mår skit och bara vill dra ut smärtan från bröstet. För inget har aldrig gjort så ont som det gör just nu. Att inte försöka tänka på det gör det bara värre, för då håller jag alla känslor inom och beslutade därför att skriva av mig lite och gråta ut en del smärta. Ni kanske inte bryr er och läser det bara för att vara nyfikna, men det spelar ingen roll eftersom det här handlar bara om mig själv, att få ut orden som man inte kan säga. Jag vet inte riktigt vad som väntar mig framför just nu och det gör mig så himla rädd. Jag vet inte ens vad jag vill och hur fan kommer det att gå för mig? Jag känner mig bara misslyckad och förvirrad. Jag försöker söka jobb men det är ingen som vill ha mig och eftersom jag inte hittar ett jobb så kommer jag bara stå kvar här på samma plats och stampa. Jag vill att det ska ske en förändring i mitt liv, en förändring som leder till att jag blir mer självsäker och starkare. En stor förändring är vad jag behöver och kommer att jobba för det. En flytt från denna håla skulle kännas bra, men inte för långt bort bara en liten bit utanför, kanske Eskilstuna? För där jag får jobb dit flyttar jag. Snälla om det finns någon där ute som skulle kunna tänka sig att anställa mig eller någon som behöver någon inom sälj och service branschen, det vill säga framför allt butiksbiträde och dylikt så får ni gärna kontakt mig. Jag är öppen för förslag och gör vad som helst för att få en heltidstjänst på en härlig och utåtriktad arbetsplats där jag gärna få bemöta och hjälpa kunder.

Nu ska jag nog sova eftersom det är en ny dag i morgon, då jag också ska jobba. Vill bara säga att jag älskar alla dem som har stöttat mig och verkligen funnits vid min sidan dem senaste dagarna. Utan er skulle jag inte vara någonting. Jag är otroligt glad att B kom hem till mig den natten då hela mitt liv vändes upp och ner, tack för att du stod ut med mig och fanns där <3 Du anar inte hur mycket det betyder för mig.

Jag kommer troligtvis skriva av mig flera gånger eftersom jag kommer ha mina perioder framöver. Det jobbigaste är att jag ständigt känner en stor saknad och bara tanken på att han är borta gör mig så otroligt ledsen, eftersom jag fortfarande känner en sådan himla stor kärlek till honom.